Vissa saker är svåra att acceptera, men du gör mig hel, så får försöka stänga inne mina känslor igen. Men om det är något jag behöver så är det din närhet. 
Jag ber varje dag om en förbättring, men ingenting händer och livet fortsätter. Känns som att jag dränks i min egna smärta, jag vill inte mer det gör för ont i mitt hjärta. Jag är trött på att somna i tårar varje natt.
Jag försöker hitta livsbalans, men vet du hur det känns när kroppen inte orkar mer?
Men jag lever kvar på hoppet, men till vilken mening, alla kommer vi att säga hejdå en dag, vem vet när det är min tur att ligga begravd?