Vi har nyss haft en lektion om mobbning.Vi fick frågan "Vad skulle vi ha gjort om vi såg någon bli mobbad?" Skulle du rycka in och säga ifrån och sen bara gå därifrån? Skulle du rycka in och stanna vid den utsatta personens sida och hjälpa honom/henne? Eller skulle du bara gå förbi? 
Saken är den att i dagens samhälle så är folk så rädda för att hjälpa en utsatt person, dom vågar inte, dom är rädda för att dom själva ska bli utsatt. Men om du bara går förbi så är du lika mycket mobbare som mobbarna, då är det som att du håller med mobbarna, det är som att du tycker det är rätt. 

 Jag blir så arg på tanken av mobbning, för jag vet hur det är och va den utsatta, det är förjävligt rent utsagt.
Man står där och vågar inte säga ifrån, vågar inte göra nått, medans mobbarna trycker upp en mot skåpen, säger och skriker saker en som ingen vill höra och slag man inte ville ha fick man. Jag var den utsatta en gång i tiden alla gick på mig för olika saker,

1. Jag är finsk
2. Jag stavas med två st k:n
3. Att jag nästan alltid hade samma kläder i skolan när jag var mindre, m.m.
Men dom visste inte anledningen till varför jag nästan alltid bara samma kläder.
Anledningen till det var att vi hade det mycket svårt hemma, mina föräldrar drack en massa, livet hemma va kaouse. Ingen visste om det. 

Men jag måste erkänna det att jag har även vart den där mobbaren..
Men efter ett tag så hade jag verkligen tröttnat på allt och alla så jag vågade stå på mig, jag byggde upp en mur, en sköld, jag började käfta emot, jag blev större i mun och jag tog ut min hämd på alla som gick på mig. Samtidigt så tog jag ut mina agrrisioner på folk som jag höll inom mig. Jag fick allt mer "respekt" utav folk, det va kul i början, det räckte med att jag bara började närma mig dom som ropade saker efter mig och dom stack. Några av er kanske tror att jag överdriver nu, men det gör jag inte.
Men jag mådde ju inte bra utav det anledningen till att jag började mobba var ju för att jag själv blivit mobbad och för att jag inte mådde bra, det vet jag nu.
Men det är just därför jag är så mycket emot mobbning nu.
Men jag är lite fortfarande lite sån att bråkar någon med mig eller nån som står mig nära så har jag inte svårt för att säga vad jag tycker.

Mobbare mår inte bra, dom trycker ner folk för att själva kunna må lite bättre, känna att dom har någon sorts av "makt". Dom mår bra utav den så kallade "makten".
Men vi alla har en svag punkt, som en utsatt är det viktigt att bära med sig. Att alla har en svag punkt och man får försöka ta till sig mod och försöka hitta den punkt och utnyttja den lite, men visst har man otur så blir det värre, men man kan ha tur och får stopp på det. Men vågar man inte chansa så kommer man inte långt här i livet.
Dom som mobbar gör som jag gjorde, antingen så behandlar dom andra så som andra behandlade behandlade honom/henne eller så mår dom helt enkelt inte bra och tar ut det på andra.

Sikta mot toppen, dit du vill nå och fortsätt att kämpa för du vet att det går.
Det är ditt liv du har i dina händer och ingen annan kan komma och säga något annat om det, det är bara du som bestämmer hur du vill att ditt liv ska se ut.

Mitt svar på den frågan var: "Hjälp den utsatta, lämna inte hans/hennes sida förens det är okej."