Sanningen är den att jag mår oftast kasst och spelar glad, det är inte för att jag vill ha uppmärksamhet, utan jag har mina skäl.
Jag dränks i min egna smärta, vill inte mer, det gör ont i mitt hjärta. Jag är trött på att somna i tårar, jag vill kunna skratta som ni, vill kunna leva som ni. Vet nu hur det känns när kroppen inte orkar mer. Jag lever på hoppet, men alla kommer ju säga hej då någon dag, för vem vet när det är min tur att ligga begravd.